Arkiv för: 2011/08/31

Alternativ?

När vi startade Publit så var det i första hand som en tjänst för etablerade förlag. Tanken var och är att deras backlist ska blåsas till liv. Så sker också. Vad vi inte riktigt hade räknat med var alla småförlag och egenutgivare som har hittat oss. Vi tycker att det är barnsligt roligt att få hjälpa alla dessa kreativa, fantastiska människor att ge ut böcker. I och med att vi blivit en kanal för dessa så blev vi kontaktade av De Värdeløsa som håller i det alternativa Augustpriset. Dom undrade om vi hade aspiranter till årets pris som fokuserar på poesi. Alltså: poeter därute, hör av er till De värdeløsa om ni vill bli nominerade.

Publit har varit på konferens. Nu sitter vi på Stockholmståget och smälter intrycken från två intensiva dagar. The Conference var väldigt bra, faktiskt helt i en klass för sig. Arrangörerna utstrålade gott självförtroende, lokalerna var fantastiska och programmet höll världsklass. Allt sammantaget infann sig en känsla av att det är här det händer, här och nu.

En känsla som stämmer väl överens med det tema som gick likt en röd tråd genom flera av presentationerna. För de hetaste medietrenderna hösten 2011 handlar inte om medierna, utan om hur vi kan förhålla oss till dem utan att bli tokiga. Ta exempelvis Susan Maushart, vars bok The winter of our disconnect just kommit ut på svenska. Hon och hennes tonårsbarn bestämde sig i desperation för att utföra ett hissnande experiment på sig själva; de jackade ur tv, telefon och nät under ett halvår och överlevde för att berätta om sina erfarenheter. Idag lever de normala liv men säger sig ha lättare att hålla medierna på armlängs avstånd och bibehålla sitt ”head room”.

Eller underbara tokiga Bill Drummond—kanske mest känd som före detta sångare i KLF, och för att ha eldat upp en miljon pund. Under hans keynote packade sexhundra konferensdeltagare (the Conference var faktiskt utsåld, bara en sån sak!) in sig i stora hörsalen innan dörrarna låstes. En medelålders man i slitna jeans, utan dator eller mikrofon, äntrar scenen och meddelar att vi inte är tillåtna att fotografera eller spela in den närmaste timmen. Sedan följer en vindlande samling anekdoter om allt från gammelmorbrorn som blev uppäten av kannibaler till en livslång fascination för Pol Pots idé om år noll. Allt mynnar ut i the 17, en akt som började med att Bill under en irrfärd på skotska höglandet sjöng med i samma tonart som hans Land Rovers dieselmotor, och som nu är en pågående världsturné. The 17 kan bestå av spontant hopkomna amatör-körer som sjunger entoniga arrangemang inspirerade av Bills idé om hur musik skulle låta om mänskligheten hade fått börja om från början. Men the 17 är inte bara detta, utan också ett uttryck för Drummonds övertygelse om att inspelad musik i alla dess former var en konstform som peakade under nittonhundratalet och som hädanefter kommer föra en tynande tillvaro. I det här århundradet vill vi konsumera musik live, och allra mest exklusivt blir det om tillfället för alltid går förlorat i tidens ström. Därför får the 17 aldrig spelas in eller på annat sätt dokumenteras.

Andra talare som på olika sätt knöt an till temat: Naveen Selvadurai som grundade Four Square, en tjänst som gör sociala nätverk mindre virtuella genom att knyta dem till det fysiska rummet; Måns Adler som startade Bambuser, en tjänst som spelade en roll i upproren i Egypten i våras; David Cuartielles som var med och utvecklade open source-kretskortet Arduino, vilket skapat den global trenden hårdvaruhacking; Britta Riley som startade Windowfarms, en rörelse som använder nätet som kommunikationsplattform för urban hemodling; Barry Coetzee som uppfunnit ett sätt att göra banktransaktioner via sms, och därigenom startat en sorts distribuerad barfotabank som revolutionerar livet för miljontals afrikaner; och Amber Case, cyborg-antropologen och programmeraren som talade om ”silent technology” och ”debugging reality”.

Men mest skruvad av de alla var ändå bio-hackern Dave Asprey som driver sajten The Bullet Proof Executive. Han kom upp på scenen med elektroder mot sina tinningar, vilka skickade svag likström genom hjärnan. Sovjetiska vetenskapsmän hade experimenterat med tekniken för att minska kosmonauters behov av sömn, och Asprey testar den nu på sig själv för att se om den verkligen funkar. Han visade bilder på hur fet och dum han var en gång i tiden när han bara var en vanlig patetisk hacker, för att sedan förklara hur och varför han gått från att hacka datorer till att hacka sig själv och bli en supermänniska som ser ut som en kroppsbyggare utan att träna och som aldrig blir trött. Vi hade hört tidigare om quatified self-rörelsen, men inte riktigt fattat dess vidd förrän Asprey presenterade sin kommande bok, som handlar om ”hur du kan förbättra ditt barns gener under graviditeten”. Dave Asprey fick mycket skäll på Twitter under och efter föreläsningen men väckte även en hel del entusiasm. Och även om han kan verka extrem, så företräder han en trend som är brännhet nu i Silicon valley och som uppenbarligen mer sansade aktörer är beredda att haka på—Megan Miller från Bonnier Digitals amerikanska gren berättade om det spel de utvecklar, som ska göra quantified self-rörelsens metoder tillgänglig ”inte bara för människor som antingen är extremt feta eller extremt galna utan även för gemene man”.

Australiensaren Luke Williams var kanske en av de mest sansade föredragshållarna, men också en av de mest inspirerande. Han har skrivit boken Disrupt och talade om skillnaden mellan sådan innovation som sker gradvis och egentligen bara förbättrar något befintligt, och sådan som helt ändrar spelets regler. Bra one-liner-kvot, en av favoriterna; ”You have to be wrong at the start to be right in the end”. Och bästa anekdoten: När designbyrån Williams jobbar för fick i uppdrag att skapa det som skulle bli en av de första macarna, var Steve Jobs kravspecifikation väldigt koncis: ”I want it to be like a Bob Dylan song”.

Mycket mer var bra, även om vi inte får plats med det i den här bloggposten (vi kan dock rekommendera hashtaggen theconf för en uppsjö av länkar och inspirerade kommentarer). Mycket missade vi också, då schemat var späckat som en mindre Roskilde-festival och ingen kunde vara med på allt. Att döma av dem som var där gick vi framför allt miste om något extraordinärt när Riyaad Minty från Al Jazeera i konferensens avslutande keynote i hård konkurrens måste anses ha erövrat one-liner-priset med orden ”The revolution was televised, you were just watching the wrong channel”.

I slutet av sextiotalet fick den irländske statistikern Gordon Foster i uppdrag av en stor återförsäljare att skapa ett system som kunde bringa ordning i en snabbt växande och i allt högre grad internationell bokindustri. Man behövde entydigt kunna identifiera verk och dess olika upplagor på ett sätt som fungerade för både förlag, distributörer, återförsäljare, bibliotek och andra aktörer. Svaret blev International Standard Book Number, eller ISBN, vilket i femtio år nu fungerat bra för att bringa ordning i pappersböckernas värld.

Det är dock inte självklart hur samma system ska appliceras på e-böcker, och därför är det bra att svenska ISBN-centralen gått ut med riktlinjer för tilldelning av ISBN till e-böcker och ”appar”. Men dokumentet både väcker och besvarar frågor. Ta exempelvis det här med biblioteksutlåning av e-böcker:

En e-bok som sparats i ett visst format och kopieringsskyddats med hjälp av ett visst DRM-system ska ha ett och samma ISBN, men att om ”två versioner däremot har samma DRM-system men ansenligt olika inställningar (t.ex. att en version tillåter utskrift medan den andra inte gör det) bör dessa tilldelas olika ISBN.”

I praktiken används den här typen av hårt kopieringsskydd bara i samband med biblioteksutlåning. Och mycket riktigt; i riktlinjernas nästa punkt ställs frågan ”vilka egenskaper hos olika e-boksprodukter med samma innehåll är det som särskiljer dem från varandra och därmed medför att olika ISBN ska användas?” Ett av de exempel som räknas upp i svaret är just huruvida boken är tillgänglig för utlåning eller inte.

Vi kan inte begripa annat än att riktlinjerna skulle få följden att förläggare i sitt utgivningsbeslut också måste ta ställning till huruvida en viss bok ska få köpas in av bibliotek, eller om den bara ska göras tillgänglig för kommersiella aktörer. Detta är i och för sig ofta fallet redan idag, då många distributörer erbjuder möjligheten att välja mellan bara kommersiell distribution eller även tillgängliggörande via bibliotek. Men det är inte en praktik som borde upphöjas till officiell riktlinje. Följden för bibliotek och låntagares är nämligen att titlar som funnits tillgängliga för utlåning plötsligt kan ”dras in” av förlaget, och att utbudet av titlar som finns tillgängliga för utlåning begränsas till en bråkdel av det totala antalet kommersiellt tillgängliga e-böcker. Om samma logik tillämpades på pappersböcker skulle det förmodligen väcka uppmärksamhet bland betydligt mer välbesökta bloggar än denna.

I morgon är Publit bjudna till Kungliga Bibliotekets ISBN-central för att diskutera riktlinjerna. Med på mötet är även representanter från svenska Bokrondellen och Elib, samt Stella Griffiths från internationella ISBN-centralen. Vi ser fram emot att höra från hästens mun hur man tänkt och resonerat!