DRM

Igår var Publit keynote. Vår egen Hannes Eder var inbjuden att tala om dual licensing inför fler än 200 deltagare från förlags- och bibliotekssektorn, som samlats i Reykavik för att prata eböcker.

Dual licensing är en modell för utlåning av eböcker som Publit skissat fram i samarbete med Stockholms stadsbibliotek. Den går i korthet ut på att bibliotek kan erbjuda förlag förskott för eböcker som ännu ej finns i sinnevärlden, ett förskott som förlag kan använda för att digitalisera backlist. I gengäld får biblioteket rimliga utlåningsvillkor.

Föredraget verkar ha gått bra, så här rapporterar Hannes, direkt från Island:

”Det har varit en fantastiskt trevligt och intressant konferens och presentationen träffade helt rätt. Jag har pratat hela dagen med allt ifrån chefen för Nationalbiblioteket till representanter för de största förlagshusen, alla är mycket nyfikna på dual licensing-modellen. De ser att den kan hjälpa dem lösa viktiga problem.”

Tack till Upplýsning som arrangerade konferensen och särskilt stort tack till Margrét Ásgeirsdóttir från Nordens Hus!

Idag blev vi intervjuade av SVTs Babel gällande bokens framtid. Som alltid när man ska närma sig ämnet inser man det omöjliga i uppgiften. Vi hoppas att vi kan bidra med att göra det till ett intressant program. Den 6/5 sänds inslaget i sin helhet. Nedan finner du ett litet klipp från intervjun.

”Ultimately, I would like the industry to adopt some sort of library system. For $30 a month, you can convenently download anything to your device with a single click and keep and use it if your subscription expires. The convenience alone should be able to justify the monthly fee.”

Inget nytt under solen egentligen, men då jag går i DRM-tankar i dagarna så slår det mig att en affärsmodell i den här stilen faktiskt kanske skulle kunna göra en dygd av nödvändigheten, (om det nu ska vara nödvändigt) och bli en väg mot att få läsare att acceptera DRM. För om man ska låsa en fil när lånetiden går ut så krävs förstås DRM. Any thoughts?

Ungefär följande är en tanke som traderas i blogosfären: DRM – Digital Rights Management; olika metoder för att kontrollera hur köparen får använda sina filer – är dåligt och ingen vill egentligen ha med det att göra. Krypterade e-böcker kostar bara pengar och är till besvär, både för läsare, läsplatteproducenter och förlag, vilka dessutom riskerar att sätta sitt goda rykte på spel om det inte snart blir ett slut dumheten. Inte stoppar det piratkopiering heller. Det finns till och med statistik som pekar på att de enstaka förlag som söker sig utanför strömfåran och säljer sina e-böcker oskyddade, gör betydligt bättre affärer än konkurrenterna. På det hela taget är det ett mysterium att vi alls måste förhålla oss till DRM-problematiken, eftersom ingen tycks ha något att vinna på det hela. Det har alltid känts som att en pusselbit fattas i den analysen. Cory Doctorow hjälper oss fylla i luckorna.

Cary Doctorow

Cory verkar vara en kul typ. Uppvuxen i en kanadensisk aktivistfamilj har han gått ronden från kärnvapenmotstånd, via Greenpeace, till att nu vara välläst bloggare och redaktör för Boing Boing. Han är också en av de mest högljudda förespråkarna för Creative Commons-rörelsen och talar varmt för liberalisering av den upphovsrättsliga lagstiftningen närhelst han får ordet. Dessutom är han bästsäljande romanförfattare och har undervisat på University of Southern California, trots att han själv inte har någon examen utan kuggats från fyra (!) olika universitet. Han är vidare utnämnd till “Fellow of the Electronic Frontier Foundation”. Respect.

Anyway. Cory var en av talarna på O’Reilley’s Tools of Change for Publishing-konferens, som hölls i New York i april. Tyvärr kunde ingen av oss vara där, men hela föreläsningen går förstås att avnjuta via webben. Under titeln “Digital Distribution and the Whip Hand: Don’t get iTuneized with you e-books” går Doctorow till generalangrepp mot digital rättighetshantering. Som framgått i tidigare poster här på Publitbloggen är vi väldigt intresserade av det här problemkomplexet, men tyvärr urartar ofta diskussionen för och emot DRM till onyanserad pajkastning där inget läger drar sig för att förenkla eller till och med fara med osanning. Doctorows analys är i det sammanhanget en frisk fläkt. Han skriver förstås som väntat under på hela katalogen av standardinvändningar mot DRM, och ger också ett intressant konkret exempel på precis hur konsumentfientlig teknologin faktiskt kan vara; när företaget Overdrive tidigare i år meddelade de inte längre skulle hantera de Fictionwise-titlar som de ursprungligen leverat DRM-lösningar till, fick tusentals hederliga e-boksköpare runtom i USA uppleva hur hela deras bibliotek gick upp i rök. (Fictionwise är en av de största e-boksåterförsäljarna på andra sidan atlanten).

Men som sagt; det som blir riktigt intressant när Doctorows riktar sökarljuset mot de aktörer som verkar i kulisserna. Amerikanska förlag får, menar Doctorow, mycket oförtjänt badwill i DRM-frågan. Många gånger är det nämligen inte förlagen som äger frågan, utan Plattformsägarna. Eh, what? Jo, såhär: Vi talar framför allt om Amazon och Apple/iTunes. Dessa båda aktörer har etablerat en så stark position som återförsäljare att förlagen inte har något val; titlarna måste upp. Priset de får betala: DRM. När Random House ville sälja Doctorow’s roman Little Brother på Amazon som DRM-fri talbok var svaret ett blankt nej. Amazon förbehåller sig rätten att bestämma om “deras” titlar ska vara krypterade eller inte. Sedan Amazon köpte DRM-leverantören Audible förra året, får förlaget inte ens vara med och bestämma vilken sorts krypering som ska användas. Hur hamnade vi här? Det är enkelt, menar Doctorow: Plattformsägarna har ett starkt egenintresse av att “låsa in läsarna” med hjälp av egna proprietära DRM-lösningar. Köper du en Audible-krypterad ljudbok hos Amazon så lär du fortsätta handla där, åtminstone om du vill kunna spela upp filerna från läsplattan du köpt dyrt från samma plattformsägare.

Så förlagen får alltså klä skott för en praktik de inte har inflytande över. Vilket är den verkligt grundläggande anledningen till att inte bara läsare utan också förlag borde kämpa med näbbar och klor mot DRM, allt enligt Doctorow. Eller rättare: förlagen borde förvisso säga nej till DRM, men de åtminstone se till att ta kontroll över frågan. Ett intressant exempel på gräsrotsaktion i frågan skriver föresten bloggaren John Sullivan om på Defective by Design.org. I all korthet: läsare och författare taggar de fåtal DRM-fria titlar som trots allt finns på Amazon.

Liza Daly

Samtidigt på TOC-bloggen ger briljantaLiza Daly (kvinnan bakom – bland mycket annat – tjänsten BookWorm) en helt annan vinkel på hela DRM-problematiken. Daly beskriver det så kallade “analoga hålet” – en grundläggande fysisk princip som förklarar varför det är teoretiskt omöjligt att hitta tillräckligt bra sätt att skydda e-böcker, men också musik och video från upphovsrättsliga intrång. Hon förklarar också mycket pedagogiskt hur hon – i rent experimentellt syfte förstås – enkelt knäcker DRM-skyddet på en e-bok.

Sist men inte minst läser vi med intresse amerikanske DRM-leverantören ByteShields rapport “To DRM or not to DRM, that is not the question, the question is how to DRM”. Här förklaras varför dataspelsbranschen definitivt måste fortsätta arbeta med DRM-lösningar (dataspel slinker inte genom det analoga hålet) och varför de definitivt måste ta sig en funderare på hur de kan göra det bättre.

Det spekuleras mycket om formatkriget kring e-boken. Många var snara att dra paralleller till striden mellan VHS och Betamax på 70-talet; en envigg som slutade med att det tekniskt sett svagare  formatet drog längsta strået, tack vare uppbackning av tunga branschaktörer. Nu står det allt klarare att det öppna formatet ePub håller på att etableras som en standard. Både Penguin, Random House Group, HarperCollins, Pan Macmillan och O’Reilly satsar på ePub. Om vi kan lägga formatfrågan åt sidan så vore mycket vunnet, både för läsare och förlag. Att olika läsplattor har exklusivt stöd för olika format är lika kundvänligt som om det bara skulle gå att ringa till folk med samma teleoperatör. Ändå är det precis så som det har varit; fram till helt nyligen har ditt val av läsplatta också styrt utbudet av e-böcker. En av Publits läsplattor – franska Cybook – kunde till exempel bara läsa PDF:er och mobi-filer, tills Bokeen släppte en firmwareuppdatering för epub-stöd häromveckan. Med ePub som branschstandard från förlagens sida är det bara en tidsfråga innan alla läsplattor på marknaden (minus Kindle?) stödjer formatet.

Minst en nöt återstår dock att knäcka för att e-boken ska gå från ett randfenomen till ett brett accepterat sätt att konsumera litteratur; (hur) ska e-böcker kopieringsskyddas?

Amerikanska O’Reilly som leds av IT-visionären Tim O’Reilley (mannen som – felaktigt – brukas ge cred för att ha myntat begreppet webb 2.0 ) är ensam bland de stora med att sälja helt oskyddade e-böcker. Det har de gjort sedan slutet av 90-talet och Tim O’Reilley’s förklarar varför i manifestet “Piracy is Progressive Taxation”, som han skrev redan 2002, men som ställer frågor som fortfarande känns högaktuella. Enligt O’Reilly är piratkopiering en  ofrånkomlig “annoying cost of doing business”. En mer uppdaterad genomlysning av problematiken kan man läsa i rapporten “Impact of P2P and Free Distribution on Book Sales” som publicerades förra månaden, som som intressant nog är ett resultat av en joint venture mellan O’Reilly och Random House. Är detta månne första tecknet på att fler av de stora är på väg att följa i O’Reilley’s fotspår och skrota DRM-skydd?

Ingen skulle i så fall bli gladare än Tim Anderson, som skriver roande om bokkonsumentens DRM-vedermödor i sin bloggpost “DRM-protected epub a good buy?”

Flera av de stora aktörerna (Penguin, Random House, Waterstone) har valt att låsa in sina läsare i Adobe’s infrastruktur för DRM-skydd, vilket innebär att e-bokskonsumenten är hänvisad till Digital Editions – Adobe’s programvara för att läsa, annotera och organisera e-böcker. Det betyder också att köparen måste registrera och identifiera sig med ett sk. Adobe-ID. Dessutom krävs en läsplatta som stödjer Adobe’s DRM-teknik, vilket än så länge bara Sonys plattor gör. Läsarna tycks vara enade i ett kompakt motstånd, men de stora förlagen har än så länge vänt dövörat till. Håller något på att hända nu?