användarintervjuer

Som bekant har vi skapat Publit för att göra det enklare att publicera böcker, och i syfte att bättre förstå vad det innebär så gör vi emellanåt just det. Nu har vi gjort en bok om korv. Den heter ”Isterband, Spickekorv och Chorizo” och anledningen att vi tagit oss an den är att denna bok är min svärmors rättesnöre när det gäller att tillverka korv, och hon tillverkar inte vilken korv som helst. Boken är skriven av fem forskare i Lund som under ett antal år gjorde till sin uppgift att laga, äta och skriva om korv. Den kom ursprungligen ut på Signum förlag 1983 och det exemplar som varit i min svärmors ägo höll vid det här laget fullkomligt på att falla sönder.

Eftersom jag tyckte det var en skam att boken inte funnits i tryck på decennier så beslutade jag mig att göra något åt saken. Jag letade rätt på författarna och frågade om jag fick ge ut den på nytt. Dom blev väldigt glada över frågan och vi upprättade ett avtal om utgivning.

Författarna när det begav sig: Göran Bengstsson, Carita Brinck, Görgen Göransson, Göran Odham och Gunilla Westerdahl. Foto Drago Prvulovic

Det var den enkla biten, sedan skulle boken produceras också.

Jag fick svärmor att offra sitt enda exemplar och ”skickade in den till Publit” för skanning. Det visade sig att hela boken var full av kommentarer och radanteckningar; egna idéer, utvecklingar av recept och alternativa mått. Boken hade alltså i någon bemärkelse berikats (hade det varit en ebok så skulle denna marginalia kunnat delats av andra med samma bok). Vi blev därför tvungna att sudda bort alla kommentarer efter att ha skrivit ut kopior till svärmor (boken förstördes i och med skanningen).

Efter detta var gjort ocr-tolkade vi boken för att kunna sätta om den och konvertera till ebok. Att ocr-tolka recept visade sig vara en rysare eftersom namn mått och ingredienser ofta är på främmande språk. Många och långa timmar senare kunde vi börja sätta om boken i InDesign och även göra ett nytt omslag, illustrera inlagan, köpa bildrättigheterna till ett författarporträtt som vi använt i inlagan och lägga upp allt på vårt Publitkonto. Innan vi kunde publicera skrev vi in metadata och angav vilka priser som skulle gälla i olika kanaler. Klart!

Sedan igår är Isterband, Spickekorv och Chorizo återuppstånden och tillgänglig för beställning i all svensk bokhandel! Dessutom så kan du köpa boken direkt av oss genom widgetshoppen. Klicka på bilden längst uppe till vänster i denna post.

Den som väntar på något gott...

Det har varit en hel del jobb men det riktiga kneget återstår: arbetet med att marknadsföra och sälja. Min nästa blogpost som förläggare kommer att handla om denna del av arbetet. Julhandeln, here I come!

Ett stort tack till Patricia Dunphy som illustrerat och formgivit boken!

Imorgon onsdag håller nystartade förlaget Aglaktuq releasefest för titlarna Den ryska sjalen och Våld. För Karin Ström, Anna Vogel och Agnes Stenqvist blir det både en länge emotsedd målgång – arbetet med förlaget började för snart ett år sedan – och början på ett nytt kapitel; en kampanj som handlar lika mycket om att ge ut böcker som att visa att det går att hitta nya sätt att driva förlag. Vi får tag på Karin över en kopp frukostkaffe:

Era första böcker har funnits tillgängliga i handeln några veckor nu, har ni fått några reaktioner?
Flera bokhandlare i Stockholm (Hedengrens, St Pauls Bok & Pappershandel på Mariatorget, Söderbokhandeln, Papercut och Rönnells) har tagit in böckerna och vi har bokat uppläsningar på Rönnells antikvariat och på Medborgarplatsens bibliotek. Vi kommer säkert få en del uppmärksamhet på nätet och lokaltidningen i vår hemstad Kristianstad har skrivit om oss. Men eftersom vi bryter mot etablissemangets regler och ger ut våra egna titlar räknar jag inte med några recensioner på de stora dagstidningarnas kultursidor.

Vi såg er föreläsa på Bok- och biblioteksmässan om gör-det-själv-kulturens inträde i bokbranschen, ni verkar både väldigt samspelta och oerhört entusiastiska, vad är er story?
Anna är min åtta år äldre syster, och Agnes är hennes barndomsvän och bästis. De var tidigt intresserade av skrivande och av böcker, och gjorde böcker både tillsammans och var för sig i 10-årsåldern. Agnes var tio när hon fick sitt första refuseringsbrev, och en tid därefter lät hon trycka sin första bok på Lunds universitets boktryckeri, som hon gav i julklapp till släkt och vänner. När Anna var 16 år vann hon Ordens makts novelltävling. Jag för min del kom ut med min första roman – Bensin – 1997 och tre år senare Feber, bägge titlarna på Leander Malmsten. Det var ett spännande förlag på sin tid, men det gick omkull i samma veva som grundarna Kajsa och Ernst havererade med sitt projekt Boo.com.

Och nu är du alltså tillbaka med din tredje roman – Våld – tio år senare. Vad har hänt på vägen?
Jag har mest sysslat med musik. Jag blev signad till det amerikanska skivbolaget Nettwerk, flyttade till Los Angeles, gav ut en EP, blev droppad, kom hem och startade mitt egna skivbolag Datadamen Records. Jag fortsatte hela tiden att skriva, och skickade iväg några manus till etablerade förlag, men blev ”uppmuntrande refuserad”. Eftersom musiken tog så mycket kraft och energi uppehöll jag mig inte så mycket mer kring det, men när väl min debutskiva kom 2007 och jag nått ett slags bokslut med den processen kände jag enorm lust att skriva och började på manuset till Våld. Samtidigt började Anna på en text som skulle mynna ut i Den ryska sjalen. Under en period träffades vi varje söndag hemma hos Anna på Folkungagatan och satt i totalt koncentrerad tystnad och bara skrev. Det var en fantastisk tid av förtätad stämning och väldigt stark entusiasm. När manusen blev klara och de uppmuntrande refuseringsbreven återigen kom kände vi att vi ville ta saken i egna händer. Vi ville vara kvar i vår magiska stämning och fortsätta jobba tillsammans!

Var det självklart att ge ut böckerna på eget förlag?
Nej, men när jag väl fick idén – det var mitt i natten och jag ringde Anna morgonen därpå – så kändes det med ens självklart. Det var också helt givet att vi ville jobba med Agnes.  Jag hade vanan inne att göra allt själv, från min tid i musikbranschen, men kunde inget om förlagsvärlden. Men vi hittade Författarförcentrums tjänst Podium Distribution som på sin hemsida mer eller mindre listar allt man behöver för att starta eget förlag. Vi såg att de använde Publit och tänkte att det här kan vi lika gärna göra själva. Sen när vi träffade er insåg vi att ni inte bara var något grått POD-företag, utan kulturintresserade teknikentusiaster som verkligen var med och satte agendan för oss. Ni inspirerade oss till exempel att tänka kring bokens tre inkarnationer; nu släpper vi Våld och Den ryska sjalen som både e-bok, ljudbok och pod samtidigt.

Ni läste själva in era ljudböcker, hur var det?
Intressant. Man får nya infallsvinklar på sin text när man står en hel dag och högläser. Till exempel insåg jag att det fanns flera ord i Våld som jag inte visste hur man uttalade. Efter att ha ringt runt till bland annat Kenyas ambassad gick det dock bra.

Så här i efterhand; är det något du önskar att du visste innan ni drog igång?
Inte direkt. Jag vill verkligen uppmana andra att göra detsamma, och jag tror också att allt fler kommer ta saken i egna händer. Jag ser tydliga likheter mellan vad som hänt i musikbranschen sedan mp3-formatets inträde, och det som nu håller på att hända i förlagsvärlden. På många sätt kommer kanske DIY-revolutionen bli än mer genomgripande för bokbranschen; det går att göra så mycket med text, bara fantasin sätter gränserna. Jag har till exempel gjort ett instrumentalt soundtrack till Våld som jag ska använda i min uppläsning på festen imorgon. Det vore väldigt spännande att integrera det i e-boken, och jag är också sugen på att sälja enskilda noveller som e-böcker. Allt sammantaget tror jag att vi är på väg mot en smartare, intressantare och mer passionerad bokbransch. Men samtidigt ska man inte glömma att det kommer dröja länge innan den författare som väljer att komma ut på eget förlag har lika lätt att bli accepterad i de fina salongerna, som författare på etablerade förlag. Därför blir det extra viktigt att vara noggrann. Det är ingen slarvig anything-goes-artad klipp- och klistraverkstad att ha eget förlag.

En sista fråga; vad betyder Aglaktuq?
Det var det vackraste ordet vi kunde hitta för att skriva. Aglaktuq betyder skriver eller jag skriver på inupiatun, en inuitisk dialekt som talas av 2500 människor i nordvästra och norra Alaska.

Jonas Söderström, Foto: Sara Söderström

Jonas Söderström är interaktionsdesignern som fick nog: efter att ha sett projekt efter påkostat projekt resultera i IT-system som missar målet började han ana att något var grundläggande fel i hur vi konstruerar digitala verktyg. För fem år sedan bestämde han sig – efter att länge ha skrivit på webben, på egna sidan kornet.nu och som gästbloggare på Du och jobbet – för att sammanfatta sina tankar och idéer i bokform. Jävla skitsystem tecknar sambandet mellan vår tids dramatiskt ökade ohälsa i arbetslivet, och tendensen att vi är beroende av allt fler IT-system för att göra vårt jobb. System som ofta är illa anpassade för att hjälpa människor göra sitt jobb, eller kort sagt: Jävla skitsystem. Boken som publicerades för tre veckor sedan har till dags dato sålt över 300 exemplar, och har rönt ett entusiastiskt mottagande bland bloggare och fackfolk. I dagarna publicerades den första regelrätta recensionen, så här skriver Eva Johansson i Västerviks tidning:

”Den här boken är en befrielse att läsa. Han ger ord åt det som många av oss knorrar om och svär över vid våra skrivbord dagligdags. Och han skriver flyhänt och begripligt, med ett högst användarvänligt språk.

Boken borde läsas av alla arbetsgivare och IT-utvecklare. För här finns svaren också, lösningarna på problemen. Det vill säga att låta användarna vara med i utvecklingen av nya system. Tänk så bra det skulle kunna bli då.”

Hur kom det sig att du valde att ge ut boken på eget förlag, via Publit?
- Det var inte självklart från början, som alla nybakade författare hade jag väl en idé om att man måste ha ett förlag i ryggen. Men det första jag var i kontakt med hade inte kunnat ge ut boken förrän 2011. Det andra krävde att jag skulle ordna så att någon förhandsbeställde uppemot fyratusen exemplar. Det tredje – ett management-förlag, tyckte att boken handlade mer om IT än om management, och det fjärde – ett IT-förlag, tyckte att den handlade mer om management än om IT. Nu när jag till slut gjort allt själv så förstår jag faktiskt inte vad man ska med förlag till.

Vad tycker du varit bäst med att använda Publit, så här långt?
- Er verkliga “killer-app” är att jag kan följa försäljningen i realtid. En kollega gav nyss ut en bok på Studentlitteratur, och han får inte försäljningsstatistik förrän om 18 månader. Själv kan jag direkt se exempelvis om en tidningsintervju får genomslag på försäljningen. Sen tycker jag att Publit fungerar väl som system betraktat också, det är lätt att förstå konceptet och det är lätt att föra ordet vidare och förklara för andra. Det är inte något skitsystem;) Och så förstås själva böckerna: Jag har jobbat länge med formgivning och trycksaker, och jag blev väldigt positivt överraskad när jag fick provtrycket i handen. Färgsidorna blev också helt OK, klart bättre än jag väntat med tanke på att jag även gjorde färgbilderna själv och inte precis är någon expert på färgrepro. Möjligheten att lägga till ett skyddsomslag med flikar förhöjer också känslan av kvalitet.

Hur går du vidare nu?
- Dels har jag fått många förfrågningar om att publicera Jävla skitsystem som e-bok, dels funderar jag på att trycka en “andra upplaga”. Jag har fått så mycket positiv feedback från läsare så det vore roligt att ge ut en uppdaterad version med citat på omslaget.

Anna och Cornelia

Anna Lindvall Olsson har en historia att berätta. I början av mars kom hon ut på det egna förlaget Ord/Text/Mening med Cancerkarusellen; en berättelse om det dryga året som hann gå från det att maken Tor fick besked om sin sjukdom, till att han var borta. Cancerkarusellen handlar om hur det är att tvingas överleva sin make och mot alla odds fortsätta fungera som mamma, till parets dotter Cornelia som var två när karusellen började, och som människa.

Varför skrev du Cancerkarusellen?
- Jag var tvungen. Att skriva blev ett sätt att överleva; ett slags terapi, ett alternativ till att älta. Men jag skrev också den bok som jag själv hade velat läsa. När Tor blev sjuk reagerade jag bland annat med att läsa allt jag kunde komma över om cancer. ingenstans hittade jag något om hur jag som anhörig skulle må.

Så boken handlar framförallt om hur det är att vara anhörig?
-  Ja, eller hur det var för mig i alla fall. Men jag tror att jag delar många känslor och erfarenheter med andra anhöriga till svårt sjuka, och kanske även med vårdpersonal. Bland det svåraste med att leva nära en svårt sjuk person är att hantera känslorna av skuld. Över att vara arg på den som är sjuk till exempel; i boken beskriver jag en situation där jag och Tor grälar om vem som har det jobbigast. Hur jag står och skriker åt honom att det är mindre synd om honom för han ska ändå dö men jag blir kvar och ska leva vidare. Det låter kanske märkligt, men jag tror att många som gått igenom en liknande process kan känna igen sig.

Cancerkarusellen handlar också om omgivningens reaktioner, berätta
- Ja, mycket av skulden pådyvlas man faktiskt också utifrån. Jag har senare försonats med vänner och bekanta, men valde ändå att ha kvar passager i boken där jag skriver om hur jobbigt det kunde vara att hantera omgivningens förväntningar på hur man ska bete sig.

Var det hela tiden självklart för dig att ge ut boken?
- Det blev allt mer självklart i takt med att jag skrev. Det var också Tor som mer eller mindre krävde att jag skulle göra något av texten. Dagen efter att han dog – i juni 2008 – skrev jag sista raden. Sedan skickade jag in manuset till fem olika förlag. Ett av dessa visade seriöst intresse och jag fick mycket uppmuntran av redaktören där. Det gick dock inte hela vägen till publicering.

Hur kom det sig att du valde att publicera boken själv istället?
- Jag kom av en slump i kontakt med Emma Lind, som är talskrivare och författarcoach. Hon hjälpte mig sista vägen fram till klart manuskript, och det var hon som rekommenderade Publit. Hon hade själv använt Publit för att ge ut sin bok Trappa upp!

Hur tycker du att det har fungerat?
- Hur bra som helst! Det är billigt, böckerna är jättefina och framför allt är servicen fantastisk: Ingen fråga har varit för dum för att ställa och jag har alltid fått snabbt och vänligt svar. Det är också väldigt smidigt att kunna logga in och följa försäljningen direkt på sajten.

Cancerkarusellen har på kort tid blivit en riktig storsäljare – den har sålt 400 exemplar efter bara tre veckor. Hur har du arbetat med PR?
- Jag kontaktade lokaltidningen här i Höllviken, och Skånskan. Sen gjorde jag också ett utskick till vårdenheter i bland annat Lund, Ystad och Helsingborg och via dem har jag fått in en del beställningar till sjukhuspersonal. Men mycket av uppmärksamheten kring boken verkar också ha generarats utan min förskyllan. Både Sydsvenskan och Trelleborgs Allehanda har till exempel skrivit om boken, och nu senaste gjorde Sydnytt ett inslag. Dessutom märker jag hur många bokhandlar beställer boken.

Roligt, vad kommer härnäst?
- Nästa steg är att få upp en rejäl blogg där jag kan sälja boken direkt, via Publits widget-shop. Just nu har jag bara en ganska provisorisk hemsida, men redan över tusen besök i veckan.

Dessutom skriver jag redan på nästa bok, som handlar om rätten att gå vidare. När Tor gick bort ville jag köpa nya kläder, boka tid hos frissan och gå ut med vänner och bekanta. Jag ville leva – men, jag hade inget att leva med. Min omgivning var lamslagen av sorg och mitt beteende tycktes mycket märkligt. Men jag hade sörjt så länge redan, jag var klar och jag ville vidare. Nya boken handlar också om saker man på förhand inte känner till, hur går ett möte hos begravningsentreprenören till, hur säger man upp alla abonnemang som Tor stått på, vem berättar för brevbäraren att Tor inte längre finns, vad gör man då alla Tors konto stängs i väntan på en boupptäckning? Det fanns massor av saker som jag inte kände till, saker jag inte skulle känna till – En tjej i 32 års åldern ska inte veta hur det går till då en nära anhörig dör.

Idag har jag hittat en ny man och är åter igen lycklig. Om detta handlar också boken. Hur går man vidare, hur möter man omgivningens tankar och åsikter om mitt sätt att faktiskt leva vidare? Många frågor, få svar men jag har försökt skildra min situation och vad det är för olika situationen man hamnar i.

Härligt – lycka till!

Daniel Åberg är journalist, författare och omtyckt bloggare. Han debuterade med romanen Dannyboy och kärleken (Forum, 2005). Uppföljaren, Vi har redan sagt hej då, beslutade han sig för att ge ut helt på egen hand, genom Publit.

Varför gjorde du det?
Det var en idé som växte fram under lång tid, en rätt omständlig historia dessutom, men i korthet kan man väl säga att jag tyckte att just jag var i en bra position för att prova ett sådant här experiment. Att jag hade en tidigare ”riktig” utgivning i ryggen samt har hunnit skaffa mig en rätt bra plattform som branschdebattör främst på nätet var viktigt för att få det här experimentet taget på allvar. Samtidigt är jag så pass ny i branschen att jag inte har hunnit fastna i ”så här ska man göra för det är så det går till”-hjulspår.

Vilka har varit de största utmaningarna?
I och med att jag har pushat så mycket för det här med att det är ett ”självutgivningsexperiment” så har jag kanske varit onödigt rädd för att fråga om råd ibland. För att undvika att någon surmagad person ska kunna ställa sig upp och snäsa ”han har minsann inte alls gjort allt det här själv!” så har jag tragglat många extra varv med vissa grejer, främst kring e-boken. Och självklart har jag fått goda råd av en del personer också (dig bland annat), men det har varit väldigt viktigt för mig att det verkligen skulle vara helt min egen produkt, från romansnickeri till layout till sättning till xml-kodning till ljudredigering till sajtbyggande till marknadsföring.

Har du gjort något misstag på vägen som du vill varna andra för?
Först och främst är det väl det jag talade om alldeles nyss – våga be om råd och hjälp! Vid vissa tillfällen de senaste två månaderna har jag varit så less på den här romanen och hela projektet att hälften varit nog. Men sömnbristen som jag har upplevt är ju å andra sidan ypperlig träning inför att jag ska bli pappa i april.

Du har fått fantastisk respons, är det något du kan tänka dig att göra igen. Eller hamnar bok tre på ett traditionellt förlag?

Så långt har jag inte tänkt ännu. Den tredje romanen finns visserligen någorlunda konkret i mitt huvud – den kommer att bli väldigt annorlunda jämfört med de två jag hittills skrivit – men den är inte påbörjad ännu. Jag har dock inget principiellt problem med att ge ut min nästa roman på ett vanligt förlag. Men vi kan väl säga så här –jag kommer inte att ge ut min tredje roman på ett förlag som kräver exklusiv utgivningsrätt i alla kanaler om de inte samtidigt ålägger sig att faktiskt ge ut den i alla dessa kanaler också.

Hur har det fungerat med Publit, något vi borde förbättra?
Publit har skött sig exemplariskt tycker jag, och slutprodukten ser bättre ut än jag vågat hoppas. Det enda som är negativt är väl priset, det blir utan tvekan mycket dyrare per exemplar att trycka på det här sättet. Så det är väl inte direkt det rätta publiceringsverktyget om man vill tjäna snabba cash. Åtminstone inte ännu, ska väl tilläggas, jag utgår ifrån att ni jobbar på att priserna ska komma närmare ”vanligt” tryck.

Sist men inte minst: vad handlar boken om?
”Vi har redan sagt hej då” är ett rätt mörkt porträtt av en generation som in i det längsta försökt undvika vuxenlivet på ett ganska paniskt sätt. Romanen handlar om Filip och Iris. Filip har genom strikta regler samt en strategi att främst dejta redan upptagna tjejer sett till att alltid kunna avsluta sina relationer innan de hinner börja på riktigt. Iris är å sin sida en rätt ovanlig tej som har tröttnat på de idioter till killar som omger henne och har därför tagit ett väldigt egensinnigt och drastiskt beslut. Det är en bok om rädsla för tvåsamhet, om otrohet och om förälskelse och svek, som jag tror säger en hel del om en generation storstadsmänniskor som … fastnat, tror jag är ett ord som passar. Det låter väl muntert?