Stockholm City

Det var lite synd, för flera viktiga frågor kom bort i villervallan. Vi börjar med det som ligger oss varmast om hjärtat: Varför ser inte förlagen till att hålla sina backkataloger i tryck?

Av alla de tiotusentals titlar som våra största förlag gett ut över åren, hålls endast en försvinnande bråkdel i lager. Den som vill läsa nationalklenoder som exempelvis Slas, är hänvisad till bibliotek eller antikvariat. Är man ute efter översatt litteratur finns bara de allra senaste bästsäljarna i tryck. Inte ens gamla kioskvältare som fram tills för bara något decennium sedan trycktes i nya upplagor, anses värt att hålla i lager. Hur kan det komma sig? Det förlag som en gång i tiden investerat i rättigheterna för ett verk riskerar nu att förlora dem; enligt de flesta avtal äger förlaget bara rättigheterna så länge titeln hålls tillgänglig. När en bok varit slut på lager en tid (oftast fem till sju år) är det därför fritt fram för den som känner sig hågad att själv köpa rättigheterna från upphovsmannen, och sätta titeln i tryck.

Få har hittills varit beredda att riska den insatts som har krävts för att trycka upp även en relativt liten off-set-tryckt upplaga, hålla den i lager och sköta distribution. Särskilt när det gäller titlar där efterfrågan är låg. Men med en tjänst som Publit är tröskeln borta: det kostar inte mer än en dryg tusenlapp att publicera en bok, som dessutom aldrig mer kommer ta slut på lager. Så varför är det inte huggsexa om litterära rättigheter? Det är det, men vad stort sker, sker i tysthet. För många förlag är det redan en självklarhet att locka till sig författare från konkurrenter med löftet om att inte bara satsa på den senast titeln, utan att också tillgängliggöra hela författarens backkatalog.

Så den fråga som fick störst utrymme i torsdagens debatt – vad ska förlagen syssla med i framtiden – borde utöver allt klokt som sades även besvaras med följande: I framtiden borde förlagen svartsjukt bevaka sina backkataloger. Både för att se om sitt eget bo, och för att vårda relationen med sina författare.

De förlag som redan använder Publit har också upptäckt ett mervärde som kanske inte är uppenbart från start: Eftersom Publit hjälper till att skanna och OCR-tolka gamla böcker för att skapa nya digitala tryckoriginal, är steget inte långt till att även tillgängliggöra titeln som e-bok. Detta är en process som helt uppslukat många av de största internationella förlagshusen under senare år, och aktörer som Random House eller Faber & Faber kan nu stoltsera med att tillgängliggöra stora delar av sina enorma backkataloger som e-böcker, ofta via sina egna hemsidor.

Märkligt nog, med tanke på ämnet för kvällens debatt, lämnades mycket lite utrymme åt att diskutera förlagens e-boksstrategier. Någon avfärdade Amazons Kindle-imperium, en annan konstaterade självsäkert att DRM är passé och att vi snart kommer se en skön ny värld där e-böckerna migrerar fritt mellan plattformar utan friktion, och utan piratkopiering, får man anta.

Det är en konstigt världsfrånvänd inställning. Piratkopiering av e-böcker är ett problem att ta på allvar. De flesta av de stora aktörerna på marknaden sluter idag upp kring Adobe’s system för att distribuera, läsa och organisera DRM-skyddade e-böcker, men Adobe’s DRM är inte bara illa omtyckt av konsumenter, det är också mycket enkelt att knäcka. Att i stället kapitulera och gå på linjen att vattenmärka, eller att ge varje såld bok ett unikt “finger print” gör det kanske teoretiskt möjligt att lagföra fildelare, men att döma av musikindustrins erfarenheter kommer det inte i närheten av att stävja piratkopiering. Här kan vi därför bara hålla med Linda Skugges uppmaning till förlagsvärlden att kavla upp ärmarna och ta egna kraftfulla initiativ. På Publit är vi förstås mer än gärna med i matchen; vi har idag “labbet” fullt av idéer och prototyper på DRM-lösningar som siktar på att verkligen sätta p för fildelning, men också på att faktiskt erbjuda ett mervärde för konsumenten.

Sedan några ord om Otto Sjöbergs inte allt för revolutionerande insikt om att det går att tjäna pengar på mer än själva texten. Det är knappast en nyhet för folk i förlagsbranschen, som sedan länge kapitaliserat på “kringrättigheter”. Inte desto mindre tror vi att mycket återstår att göra, och då framför allt inom det område som kan sammanfattas “digital editions”. Musikbranschen ligger som vanligt före: Flera aktörer kommer under hösten gå från att sälja “dumma” mp3-filer till att erbjuda digitala paket, med allt från konvolut till extramaterial i form av intervjuer med artisterna, fotoalbum, musikvideos och mycket mer. Vi ser att en digital upplaga av en bok på liknande sätt skulle kunna späckas med material som erbjuder mervärde utöver själva texten.

Var “texten” börjar och slutar kan för övrigt komma att bli allt mer luddigt. Vår samarbetspartner Scroll Motion har till exempel sedan länge arbetat med animerade och interaktiva iPhone-applikationer som bygger på kända barnboksberättelser som exempelvis Nicke Nyfiken. Själva experimenterar vi med de outnyttjade tekniska möjligheter som ePub-formatet erbjuder, och som bland annat kommer göra det möjligt att bädda in animationer och på sikt även videoströmmar i en “e-bok”. Möjligheterna – framför allt för läromedelsförlag – är oändliga.

Så för att avsluta, varför inte citera Mathias Engdahl, grundare av Pocket Shop och tillika Publits styrelseordförande, som fick sista ordet i torsdagens debatt: “Bokens framtid har aldrig sett ljusare ut!”

”Ultimately, I would like the industry to adopt some sort of library system. For $30 a month, you can convenently download anything to your device with a single click and keep and use it if your subscription expires. The convenience alone should be able to justify the monthly fee.”

Inget nytt under solen egentligen, men då jag går i DRM-tankar i dagarna så slår det mig att en affärsmodell i den här stilen faktiskt kanske skulle kunna göra en dygd av nödvändigheten, (om det nu ska vara nödvändigt) och bli en väg mot att få läsare att acceptera DRM. För om man ska låsa en fil när lånetiden går ut så krävs förstås DRM. Any thoughts?

Cary Doctorow

Cory verkar vara en kul typ. Uppvuxen i en kanadensisk aktivistfamilj har han gått ronden från kärnvapenmotstånd, via Greenpeace, till att nu vara välläst bloggare och redaktör för Boing Boing. Han är också en av de mest högljudda förespråkarna för Creative Commons-rörelsen och talar varmt för liberalisering av den upphovsrättsliga lagstiftningen närhelst han får ordet. Dessutom är han bästsäljande romanförfattare och har undervisat på University of Southern California, trots att han själv inte har någon examen utan kuggats från fyra (!) olika universitet. Han är vidare utnämnd till “Fellow of the Electronic Frontier Foundation”. Respect.

Anyway. Cory var en av talarna på O’Reilley’s Tools of Change for Publishing-konferens, som hölls i New York i april. Tyvärr kunde ingen av oss vara där, men hela föreläsningen går förstås att avnjuta via webben. Under titeln “Digital Distribution and the Whip Hand: Don’t get iTuneized with you e-books” går Doctorow till generalangrepp mot digital rättighetshantering. Som framgått i tidigare poster här på Publitbloggen är vi väldigt intresserade av det här problemkomplexet, men tyvärr urartar ofta diskussionen för och emot DRM till onyanserad pajkastning där inget läger drar sig för att förenkla eller till och med fara med osanning. Doctorows analys är i det sammanhanget en frisk fläkt. Han skriver förstås som väntat under på hela katalogen av standardinvändningar mot DRM, och ger också ett intressant konkret exempel på precis hur konsumentfientlig teknologin faktiskt kan vara; när företaget Overdrive tidigare i år meddelade de inte längre skulle hantera de Fictionwise-titlar som de ursprungligen leverat DRM-lösningar till, fick tusentals hederliga e-boksköpare runtom i USA uppleva hur hela deras bibliotek gick upp i rök. (Fictionwise är en av de största e-boksåterförsäljarna på andra sidan atlanten).

Men som sagt; det som blir riktigt intressant när Doctorows riktar sökarljuset mot de aktörer som verkar i kulisserna. Amerikanska förlag får, menar Doctorow, mycket oförtjänt badwill i DRM-frågan. Många gånger är det nämligen inte förlagen som äger frågan, utan Plattformsägarna. Eh, what? Jo, såhär: Vi talar framför allt om Amazon och Apple/iTunes. Dessa båda aktörer har etablerat en så stark position som återförsäljare att förlagen inte har något val; titlarna måste upp. Priset de får betala: DRM. När Random House ville sälja Doctorow’s roman Little Brother på Amazon som DRM-fri talbok var svaret ett blankt nej. Amazon förbehåller sig rätten att bestämma om “deras” titlar ska vara krypterade eller inte. Sedan Amazon köpte DRM-leverantören Audible förra året, får förlaget inte ens vara med och bestämma vilken sorts krypering som ska användas. Hur hamnade vi här? Det är enkelt, menar Doctorow: Plattformsägarna har ett starkt egenintresse av att “låsa in läsarna” med hjälp av egna proprietära DRM-lösningar. Köper du en Audible-krypterad ljudbok hos Amazon så lär du fortsätta handla där, åtminstone om du vill kunna spela upp filerna från läsplattan du köpt dyrt från samma plattformsägare.

Så förlagen får alltså klä skott för en praktik de inte har inflytande över. Vilket är den verkligt grundläggande anledningen till att inte bara läsare utan också förlag borde kämpa med näbbar och klor mot DRM, allt enligt Doctorow. Eller rättare: förlagen borde förvisso säga nej till DRM, men de åtminstone se till att ta kontroll över frågan. Ett intressant exempel på gräsrotsaktion i frågan skriver föresten bloggaren John Sullivan om på Defective by Design.org. I all korthet: läsare och författare taggar de fåtal DRM-fria titlar som trots allt finns på Amazon.

Liza Daly

Samtidigt på TOC-bloggen ger briljantaLiza Daly (kvinnan bakom – bland mycket annat – tjänsten BookWorm) en helt annan vinkel på hela DRM-problematiken. Daly beskriver det så kallade “analoga hålet” – en grundläggande fysisk princip som förklarar varför det är teoretiskt omöjligt att hitta tillräckligt bra sätt att skydda e-böcker, men också musik och video från upphovsrättsliga intrång. Hon förklarar också mycket pedagogiskt hur hon – i rent experimentellt syfte förstås – enkelt knäcker DRM-skyddet på en e-bok.

Sist men inte minst läser vi med intresse amerikanske DRM-leverantören ByteShields rapport “To DRM or not to DRM, that is not the question, the question is how to DRM”. Här förklaras varför dataspelsbranschen definitivt måste fortsätta arbeta med DRM-lösningar (dataspel slinker inte genom det analoga hålet) och varför de definitivt måste ta sig en funderare på hur de kan göra det bättre.

Minst en nöt återstår dock att knäcka för att e-boken ska gå från ett randfenomen till ett brett accepterat sätt att konsumera litteratur; (hur) ska e-böcker kopieringsskyddas?

Amerikanska O’Reilly som leds av IT-visionären Tim O’Reilley (mannen som – felaktigt – brukas ge cred för att ha myntat begreppet webb 2.0 ) är ensam bland de stora med att sälja helt oskyddade e-böcker. Det har de gjort sedan slutet av 90-talet och Tim O’Reilley’s förklarar varför i manifestet “Piracy is Progressive Taxation”, som han skrev redan 2002, men som ställer frågor som fortfarande känns högaktuella. Enligt O’Reilly är piratkopiering en  ofrånkomlig “annoying cost of doing business”. En mer uppdaterad genomlysning av problematiken kan man läsa i rapporten “Impact of P2P and Free Distribution on Book Sales” som publicerades förra månaden, som som intressant nog är ett resultat av en joint venture mellan O’Reilly och Random House. Är detta månne första tecknet på att fler av de stora är på väg att följa i O’Reilley’s fotspår och skrota DRM-skydd?

Ingen skulle i så fall bli gladare än Tim Anderson, som skriver roande om bokkonsumentens DRM-vedermödor i sin bloggpost “DRM-protected epub a good buy?”

Flera av de stora aktörerna (Penguin, Random House, Waterstone) har valt att låsa in sina läsare i Adobe’s infrastruktur för DRM-skydd, vilket innebär att e-bokskonsumenten är hänvisad till Digital Editions – Adobe’s programvara för att läsa, annotera och organisera e-böcker. Det betyder också att köparen måste registrera och identifiera sig med ett sk. Adobe-ID. Dessutom krävs en läsplatta som stödjer Adobe’s DRM-teknik, vilket än så länge bara Sonys plattor gör. Läsarna tycks vara enade i ett kompakt motstånd, men de stora förlagen har än så länge vänt dövörat till. Håller något på att hända nu?